Hur uppstår försurning

Om kväveupptaget huvudsakligen sker som ammonium , blir den naturliga försurningen betydande. Om däremot kväveupptaget huvudsakligen sker som nitrat, blir det totala växtnäringsupptaget svagt basiskt. Skogsbruk lär kunna bidra till ökad försurning, genom stort uttag av biomassa. Om fallna träd får ligga kvar i skogen återgår neutraliserande ämnen till marken när träden bryts ned, men om träden forslas bort kan en negativ balans uppstå och marken försuras. Genom askåterföring kan försurningspåverkan vid GROT -uttag motverkas. Klimatet har en stor betydelse för markens pH-värde. I torra klimat sker en ansamling av lättlösliga salter i markens övre skikt. Många av dessa salter ger en tydlig basisk reaktion och innehåller mycket baskatjoner. I torrt klimat brukar det inte finnas något direkt lager av mull eller övrigt organiskt material. I ett blött klimat med ett årligt nederbördsöverskott , lakas dessa lättlösliga salter ut, varpå både markens basmättnadsgrad och pH sjunker.

Ju kraftigare nederbördsöverskott, desto kraftigare blir urlakningen av baskatjoner. Dessutom blidas ett mer eller mindre tjockt lager med organiskt material , till exempel mår. Det organiska materialet innehåller många olika organiska syror , till exempel humussyror och fulvosyror. Fossila bränslen innehåller bland annat svavel som vid förbränning bildar svaveldioxid. Det kan i atmosfären delvis omvandlas till den starka syran svavelsyra. I större förbränningsanläggningar på land eller till sjöss kan man med teknikens hjälp reducera svavelutsläppen. I Sverige måste oljeraffinaderierna sänka svavelhalten på bränslen för att utsläppen i mindre "anläggningar" som fordon och villapannor ska minska. I många andra länder och på världshaven använder man dock fortfarande bränslen med höga svavelhalter. Sedan svavelutsläppen från den globala sjöfarten även minskats kraftigt. Kväveoxider bildas vid de flesta typer av förbränning. Det är främst luftens eget kväve som är utgångsämnet, inte något ämne i själva bränslet.

I atmosfären kan det övergå i den starka syran salpetersyra. Bensinbilens avgaskatalysator kan effektivt återföra kväveoxiderna till ren och ofarlig kvävgas. Dieselavgaser är ett betydligt svårare utgångsämne för en katalysator att bearbeta, så mycket av kväveoxiderna kommer ut i atmosfären. Katalysatorn måste värmas upp till grader för att den ska kunna omvandla kväveoxiden till ofarligt kväve, alltså är utsläppen större de första kilometerna man kör, tills katalysatorn är uppvärmd.

Försurning av mark

Både svavelsyran och salpetersyran förs med det försurade regnet ner till marker och vattendrag och orsakar försurning. Salpetersyrans nitratjoner är dessutom ett gödningsämne , så den bidrar samtidigt till övergödningen. Även svavelsyrans sulfatjon är ett potentiellt gödningsämne, även om svavelbrist är ganska sällsynt i naturen. Försurning i sötvatten innebär en pH-minskning på mer än 0. Sjöar och vattendrag är ofta naturligt sura , men denna försurning har förstärkts av framför allt nedfall av svavel , och i mindre utsträckning nedfall av kväve. Områden där mineraler i jorden vittrar långsamt är känsliga för försurning, vilket gör Skandinavien, USA, Kanada, Skottland och Centraleuropa speciellt utsatta eftersom det här finns många näringsfattiga sjöar, svårvittrade berggrunder samt jord med låg halt av basiska ämnen. I skogssjöar blir ofta vattnet betydligt klarare än förut, eftersom humusämnen , som är bruna, inte längre kan vara lösta i vattnet, utan fälls ut och sjunker till botten.

Snösmältning kan också bidra till försurning eftersom smältvatten ofta innehåller starka syror.

Vad är försurning

Om upptagningsområdet är fattigt på basiska ämnen kommer vattnet som leds till sötvattnet vara surt, men om upptagningsområdet är alkaliskt kommer vattnet neutraliseras innan det leds till sötvattnet. Människans utsläpp av koldioxid genom förbränning av fossila bränslen orsakar en utbredd försurning av världshaven då vattnet binder koldioxid som då bildar kolsyra. Försurningen har effekter på växter och djur, främst i sjöar och vattendrag. Försurning leder till flera kemiska förändringar, såsom ökad aluminiumhalt och minskade halter av kalciumjoner, magnesiumjoner och liknande ämnen. Detta gör att material vittrar snabbare och kan urlaka marken. Höga aluminiumhalter är skadliga för många marklevande organismer. Växter och marklevande djur är i allmänhet anpassade till en viss surhet i marken. Markförsurning kan därför innebära att vissa arter försvagas. Andra arter kan ta över i dess ställe, men generellt minskar biodiversiteten vilket kan ge följdeffekter i hela ekosystemet.

Det som ofta anges vara en av de största fysiologiska effekterna av försurning är en påverkad salt- och vattenbalans, det vill säga osmoregleringen. Sötvattenlevande djur behöver aktivt reglera kroppens innehåll av vatten och joner då sötvatten har betydligt lägre koncentration av salter joner än den fauna som lever där. En sänkning i pH -värdet leder till en ökad förlust av joner samt ett försämrat upptag hos djuren eftersom de för att kompensera för sin förlust av joner via hud och gälar behöver ett aktivt upptag av nya joner, vilket kräver energi samt leder till att vatten läcker in under processen. Fisk tar huvudsakligen skada av låga pH-värden samt höga halter av oorganiskt aluminium som löses ut i vattnet vid försurning. Det är då främst rommen som tar skada av det låga pH-värdet då ett för lågt värde inaktiverar ett enzym som bryter ner rommens äggskal, vilket leder till att rommen inte kläcks. Som yngel och vuxen fisk är de mer känsliga för utfällningen av aluminium då denna kan sätta sig på gälarna och stör då fiskarnas andning och saltreglering.

Vid detta pH-värde kommer många arter av fastsittande alger försvinna och växtplanktonens artantal minskar som följd av att många cyanobakterier och kiselalger dör ut. Bland mossorna är det främst vitmossan som breder ut sig då algarter och högre växter minskar i antal eller försvinner helt. Den viktigaste metoden för att motverka befintlig försurning i sjöar och vattendrag är kalkning. Dessa utsläpp omvandlas i atmosfären till svavel- och salpetersyra som sedan faller ner som surt regn. I större delen av Sverige är jord- och bergarter svårvittrade och har därför mycket begränsad förmåga att motverka försurning. I vissa delar av landet är berggrunden helt eller delvis uppbyggd av kalksten som t. Från dessa områden har kalkrikt jordmaterial spridits över större delar genom inlandsisens inverkan. Kalksten, som är basiskt, är mycket lättvittrad och har stor förmåga att neutralisera syra. I områden med kalkrika jord- och bergarter är mark och vatten därför väl skyddade mot försurning.

Därför har man på det kalkrika Gotland ingen större försurning. Försurning sker både av människan orsakade och naturliga processer. Växter, i synnerhet skog, kan dessutom samla upp betydande mängder sura partiklar och gaser med barr, blad och grenar. De största problemen med försurning är:. Diskussionen kring försurning startades efter att man uppmärksammat fiskdöd i svenska sjöar på talet. Så småningom kom man på att surt nedfall av luftföroreningar som transporterats lång väg var orsaken. I Sverige finns det cirka sjöar som är så allvarligt skadade av försurning att en del arter har dött ut. Det är vanligtvis klara och näringsfattiga vatten i trakter med svårvittrat berggrund, tunna och svagbuffrande jordarter och ett litet inslag av jordbruksmark som drabbas. Sjöar och vattendrag kan vara olika känsliga för tillskott av försurade ämnen och det av olika orsaker. För de allra flesta sjöar är tillrinningsområdenas yta många gånger större än sjöytan.

Därför har nederbörden som når sjöytan relativt liten betydelse från försurningssynpunkt jämfört med vattnet som rinner till i bäckar. En orsak bakom försurningskänsligheten är att den omgivande markens förmåga att neutralisera syra är sämre än på andra ställen. En försurad sjö är ett helt annat ekosystem än det ursprungliga. Försurningskänsliga arter minskar eller försvinner helt, växt- och djurlivet är allmänt artfattigare, vattnet klarare och vitmossor och växtalger kan växa långt ned på bottnarna tack vare till den förbättrade tillgängligheten av ljus. Nedbrytningen av löv och annat dött organiskt material på botten går långsammare och materialet samlas på botten. Det är viktigt att veta att försurning även kan vara en naturlig process. Vind, vatten och olika organismer har förändrat och påverkat jordmånen, vilket har medfört en naturlig försurningsprocess. Den naturliga försurningen är framförallt orsakad av rötternas och markorganismernas andning och av tillskottav förna löv, barr och jord som är rik på organiska syror.

Effekten blir att marken töms på basiska material och berikas med humusämnen. I urbergsområden har vattnet genom årtusenden långsamt blivit surare i takt med att kemiska och biologiska processer tömt markens ytskikt på lättvittrande, basiska material. Den tredje huvudorsaken till försurningen kan vara intensiv markanvändning. Skörd innebär bortförsel av näringsämnen, bl. Att man måste gödsla om man vill skörda år efter år har varit en självklarhet i jordbruket för generationer. Det har inte varit lika självklart i skogsbrukssammanhanget. Men behovet av kompensationsgödsling ökar dramatisk när man intensifierar skogsproduktionen genom förbättrad skogsskötsel, gödsling eller utökat uttag av biomasa som t. De viktigaste orsakerna till problemen med försurning är:. Åtgärder mot försurning. En viktig åtgärd för att minska utsläppen av växthusgasen koldioxid, i enlighet med det s. Kyotoprotokollet, är att begränsa användningen av fossila bränslen , vilket även skulle medföra minskade utsläpp av svaveloxid och kväveoxider.

Att allt fler börjar använda miljövänliga bränslen är en god och effektiv åtgärd. Det går att minska utsläppen av luftföroreningar till nivåer som naturen och människorna tål. Ett sätt är att identifiera områden med hög känslighet, stora naturvärden och stor belastning och sedan se över hur man kan minska försurningen av dessa. Detta kan göras på många olika sätt, men två huvudstrategier kan urskiljas; dels tekniska åtgärder, t. En vanlig åtgärd mot försurning i mark och vatten, främst sjöar är kalkning. Varje år sprids ungefär ton kalk i de svenska sjöarna, och det här har hållit på sen slutet av talet. Sammanlagt har ungefär sjöar kalkats.

Vad kan man göra för att minska försurningen

Kalkning sker ofta med hjälp av helikopter, båtar eller andra flytfartyg. Syftet med att kalka är även att öka motståndskraften i de sjöar som riskerar att bli försurade. Ofta sprider man kalken till närliggande våtmarker, för att kalken ska verka längre. Tyvärr så ger det här skador i naturen, men fördelarna överväger nackdelarna. Man bör inte slösa med energi och resurser. Det är ofta billigare, och framför allt mycket miljövänligare, att effektivisera användningen av energi än att bygga nya kraftverk. Effektivare energianvändning är enbart av godo, eftersom det handlar om att få ut mer nytta ur samma mängd energi. Genom att minska det nuvarande slöseriet kan energianvändningen, och därmed utsläppen av luftföroreningar, minska avsevärt. Företag och kommuner kan också ändra bränsleanvändningen. Stora miljövinster kan göras genom att övergå från kol och olja till naturgas, eller ännu hellre till förnybara energikällor. Svavelutsläppen upphör nästan helt och utsläppen av kväveoxider kan minska kraftigt.

En annan åtgärd är att minska gödselanvändandet. En stor del av den ammoniak som avdunstar från jordbruket gör det på grund av dålig hantering av naturgödseln, både vid lagring och spridning.

Genom relativt enkla åtgärder kan dessa utsläpp halveras. Vad kan du göra? Nationella miljökvalitetsmål:. S ammanfattning. Försurning drabbar framför allt näringsfattiga sjöar och vattendrag samt barrskogsmarker.