Vad äter ormar

Ormens fjäll hjälper också till att identifiera vilken art ormen tillhör, genom plåtarnas antal och fjällens olika former och delningar.

Hur dödar man en huggorm

Ormar har bara tre sorters ben : ben i kraniet , ryggkotor och revben. De saknar bäcken , skuldergördel och bröstben. På grund av att käken och benen i gommen bara är sammanlänkade med band kan de öppna munnen väldigt mycket. Ryggkotornas antal är vanligtvis maximalt Alla revben sitter med en led på ryggkotorna. Alla ormar har lätt giftig saliv och matsmältningsvätskor som används för att bryta ner maten. De som betecknas som giftiga har ombildat och förstärkt detta gift och använder det till att döda sina byten. Många ormar är predatorer och de sväljer sina byten hela till skillnad från många andra rovdjur som har extremiteter vilket gör det enklare att slita sönder sina byten. Med hjälp av gifttänderna kan de paralysera eller döda även större byten som annars kan smita iväg. Det finns två varianter av gifttänder. Antingen har tanden en fåra på utsidan där giftet kan sippra ner i bytet eller så är den ihålig och fungerar mer som en spruta.

Traditionellt grupperar man ormar efter huggtändernas placering i käken, främre huggtänder proteroglyfa eller bakre huggtänder opistoglyfa. En fördel med att ha huggtänderna framme i käken är att giftet kan sprutas in i bytet i ett enda hugg och ormen behöver bara därefter följa efter bytet till dess att giftet börjar verka. På en del ormarter är huggtänderna fastsittande på liknande sätt som vanliga tänder medan huggtänderna på andra ormar är rörliga och är infällda ända tills att ormen ska bita sitt byte då de fälls ut. Ibland tappar ormar tänder då de till exempel fastnat i bytet, då växer det ut en ny tand på samma plats. Nya studier tyder på att alla giftiga ormar har en gemensam stamfader. De olika huggtändernas position har hos olika ormarter påvisat oberoende evolution. En undersökning av embryon från åtta olika arter med främre eller bakre huggtänder inklusive en art helt utan huggtänder har visat att de främre huggtänderna hos till exempel Viperidae och Elapidae utvecklas långt bak i den övre käken för att sedan vandra fram till sin rätta plats.

De bakre huggtänderna, till exempel hos vissa ormar som tillhör familjen Colubridae , stannar istället kvar på den ursprungliga platsen. De olika släktlinjerna kunde därefter utveckla deras komplicerade giftsystem. Den nya undersökningen föreslår en ny modell för evolutionen av ormens huggtänder. Undersökningen visar den förhistoriska mekanismen som gjorde att ormens huggtänder utvecklades utifrån tänderna. Den bakre delen av ormens tandformande lager i den övre käken blev för länge sedan utvecklingsmässigt separerad ifrån resten och bildade då ett främre och ett bakre tandformande lager som är utvecklingsmässigt oberoende från varandra. Hos ormar med bakre huggtänder finns detta förhållande kvar, det bakre lagret bildar huggtänderna medan det främre bildar vanliga tänder. Även hos ormar med främre huggtänder är det det bakre lagret som bildar dessa huggtänderna. Den nya modellen tyder på att ormar med främre huggtänder förlorade det främre tandformande lagret och det bakre lagret bildade huggtänder som kunde vandra fram till en främre, mer effektiv position.

Modellen tyder även på att Viperidae och Elapidae oberoende från varandra förlorade det främre tandformande lagret, vilket stämmer överens med det faktum att de inte bildar en monofyletisk grupp. Ormar lever vanligen ensamma och deras sociala beteende är mindre välutvecklat. De möts bara under ett fåtal situationer, såsom vid parningen se rubriken fortplantning. De möts också vid platser med särskilt bra tillgång till föda. Till exempel uppsöker individer av arten strumpebandssnok Thamnophis sirtalis vattenansamlingar där tusentals grodor som just avslutad metamorfosen kommer på land. De kan också mötas vid platser som är särskilt lämpliga för att lägga ägg på ofta finns brist på dessa platser och därför samlas flera honor på ett ställe eller för att skapa ett gynnande mikroklimat dräktiga honor skapar på så sätt goda förutsättningar för sina ungdjur, i tempererade regioner samlas några ormar när de övervintrar. Ormar har sällan ett revir. Ett känt undantag är mambor Dendroaspis under parningstiden.

Flera arter stannar hela livet i samma region men det finns även arter som vandrar. Vandringar kan hänga ihop med årstiderna eller så förflyttar sig ormarna när antalet individer i ett område blir för stort. En del arter som vanligen lever i öknar till exempel den amerikanske sidvindaren , Crotalus cerastes utför ibland längre vandringar vars syfte är okänt. Beroende på levnadsområdet har ormar olika rörelsesätt. Ormar som lever terrestriskt kan oftast kravla och simma. Undantaget är ormar som lever under jorden. Dessa måste gräva för att komma framåt. Havsormar Hydrophiinae har särskilt bra förmåga att dyka. De stänger sina näsöppningar och stannar upp till en timme under vattenytan. Dessutom kan några arter klättra och hoppa och en del trädlevande arter kan till och med glida en bit genom luften. De plattar ut sin kropp och svävar till nästa träd. Som det nämnts i början använder sig de flesta ormar av ett kravlande rörelsesätt men de har olika tekniker:.

För en utförligare systematik med alla släkten, se Ormars systematik. Ungefär 3 arter av orm är kända. För några taxon är det oklart huruvida de utgör underarter eller självständiga arter och dessutom beskrivs ständigt nya arter. Även släktskapsförhållandena mellan de kända arterna är inte helt utredd. Taxonomin redovisas därför annorlunda i olika studier. Ormar antas under en period av sin evolution ha levt under jord, där de förlorade sina ben eftersom de inte behövdes och mestadels var i vägen. En indikation på att denna teori stämmer är att ormar fortfarande söker skydd i håligheter och gropar när de känner sig hotade av rovdjur eller oväder. Följande lista med 24 familjer är enligt The Reptile Database : [ 6 ]. Människor har hållit ormar som husdjur. Idag används terrarier för ormhållning. Ormtjusare använder ormar till underhållning. Att vara rädd, eller tycka att ormar är obehagliga är ganska vanligt. Även orm fobi är vanligare än många andra fobier.

Oftast har snoken små mörka prickar längs ryggen, och nästan alla individer har vita eller gula fläckar på vardera sida av nacken. Se dock underarten gotlandssnoken nedan. Snoken är inte giftig och uppträder inte aggressivt mot människor annat än i trängda lägen. Färgen kan variera betydligt mellan individer, från grå till svart, över brunt och grönaktigt, men snoken kan vanligtvis kännas igen på det ljusa mönstret på nacken. Även kroppslängden varierar, hannarna runt 80 cm och honorna lite längre [ 2 ]. Även upp till 2 meter långa individer har påträffats, dock inte i Sverige. Honorna är längre och grövre än hanarna.

Huggorm boplats

Förr har snoken använts som föda av människan. Idag betraktas den inte som hotad av Internationella naturvårdsunionen , men lokalt är en del underarter och populationer utrotningshotade. Den är föremål för skyddsåtgärder i vissa länder, särskilt i Europa, där snoken skyddas av Bern-konventionen. Snoken blir sällan mer än centimeter lång i Sverige vanligen cm [ 3 ] och väger typiskt mellan och gram. Längre söderut kan snoken nå centimeters längd. Snokens huvud har stora fjäll, till skillnad från huggormen som har små. Pupillerna är runda, där huggormen har långsmala. Den långsmala, piskliknande kroppen smalnar av symmetriskt mot svansen. Snoken har ett långt överkäksben och en tydlig hakfåra. Snoken saknar gifttänder. Den rör sig snabbt och gracilt och är skyggare än huggormen.

Fakta om den gröna anakondan

Snoken är Sveriges enda äggläggande orm. Gotlandssnok N. Många av de övriga ormarna har ett punktmönster, som kan ge dem en likhet med huggormen. De vanligen gula eller vita nackfläckarna kan även vara orange eller röda. Färgen på nackfläckarna fastställs av den temperatur som rådde när snoken låg i sitt ägg [ 4 ]. Vissa individer saknar ljusa nackfläckar. Snoken förekommer i stora delar av Europa , utom Frankrike , Iberiska halvön , på Irland , Storbritannien , Island och i de nordliga delarna av Norden. Den förekommer även i Asien så långt österut som norra Kina och norra Mongoliet. Arten delas in ifrån fem till femton underarter, beroende på forskare. Dess systematik är föremål för debatt, men nya DNA-undersökningar har klargjort hur olika populationer är besläktade med varandra. Under evolutionen har arten blivit alltmer olik sin moderart. Dess närmaste släkting är rutsnok. De delades upp i olika arter för mellan 13 och 22 miljoner år sedan. Artepitetet och det vetenskapliga släktnamnet är den feminina formen av det latinska ordet för simmare.

Orm skelett

Systematiken för släktet Natrix är komplicerad och omdiskuterad vilket även gäller taxonomin för snoken och dess underarter. Den västliga N. Den västliga underarten förekommer i Nordafrika, på Iberiska och italienska halvön, i Frankrike, Storbritannien och i delar av Tyskland och Belgien. Den förekommer också på en rad öar men inte på Korsika och Sardinien där istället underarterna N. Den östliga underarten förekommer i Skandinavien i östra Europa, Baltikum och i Asien. Det finns en rad andra beskrivna underarter vars status är omdiskuterade som astreptophora , persa , sicula , lanzai , schweizeri , cypriaca och fusca. I Sverige förekommer snoken upp till norra Västerbotten. Liksom övriga grod- och kräldjur är snoken fridlyst i Sverige. Den är tillsammans med huggormen en av Sveriges två vanligt förekommande ormar, [ a ] och snoken är även den största ormen i Sverige. Gotlandssnoken N. Detta beror på att snoken är beroende av de varma gödselstackar som skapar optimala temperaturer för äggen.

Därför är det inte ovanligt att man hittar snokägg i gödselstackar, även om komposter och annat substrat som förmultnar också förekommer. Snoken lever vanligtvis nära vattendrag och sjöar, där den finner de amfibier som utgör dess huvudsakliga föda. Den kan också fånga fiskar och små däggdjur. Den kan förflytta sig snabbt och lätt både på marken och i vatten. Den simmar bra och trivs bäst i och i närheten av vatten. Den föredrar låglänta och sumpiga marker.